jobbig start till dagen!!

jag är så jävla irriterad att jag bara darrar! åååh,fyfan....
när jag vaknade & såg att vädret var underbart,tänkte jag direkt
att jag drar & tar en promenad med hundarna..Det gjorde jag,
å det var skönt att promenera när solen skiner, var bara lite kallt..
Men annars mår jag inte bra,inte nåmer..hatar att behöva BRÅKA
med mina nära & kära...hatar att vissa inte förstår hur kort tid vi
alla får i livet, andra mindre & andra längre, ändå så kort! alla
borde förstå att man ALDRIG vet vad det händer imorgon, om
en vecka, om en månad, ett år...att behandla sina nära & kära
dåligt är ju inge bra, jag är iallafall rädd, man borde varje dag
behandla sina närmaste så gott det går, älska dom utan gränser..♥
för nån dag är det försent, därför tycker jag alltid synd & mår dåligt
pg.a andras sorg, om någon förlorar sin mamma,sin pappa,sin kompis elr så.
För herregud, min familj betyder allting för mig & jag skulle må så helvetes
dåligt själv om jag förlorade någon av dom.. nu i år har jag förlorat
Min låtsasyster Hanna, & direkt efter det dog min Morfar...♥& efter dom
har det typ helatiden dött massa bekanta... :/ Som nu Pertti, & Lauri!
Jag vet att alla dör nångång,det är en helt normal sak, men saken får
mig att må dåligt, efter min morbror "Hemppa" dog för snart 9 år sen,
har jag sen dess varit rädd för döden...Min morfar är den enda som
jag sett död, och det var inte så hemskt som jag hade trott, jag var rädd,
men jag fick fred & allt kändes lättare när jag pratade till honom, jag
hoppades på att han hör mina sista ord, ville bara säga hur mycket jag
Älskade honom....ville inte att han ska vara ensam,vi alla var bredvid
honom hur länge som heldst..vi ville göra det så vackert att han hade oss
alla nära! Jag blev bara så fundersam när jag satt bredvid & bara kollade
på honom, kändes så konstigt att någon bara kan somna bort,och inte längre
öppnar sina ögon, inte längre kollar mot oss & ler, att man inte längre kan
höra honom skratta & se hans glada ögon.. Det kändes hemskt, han bara
var där, men han fanns inte hoss oss längre, inte på samma sätt som alltid
förut...Men jag mådde bra eftersom,jag visste att han mår bra nu, fast han
sa alltid att han är rädd för att lämna oss hit, att han inte vill..men han var
så sjuk att han inte längre orkade kämpa, han kämpade flera år, men sen
kom slutet, en gammal människa med massor med sjukdomar,slutet kommer
så plötsligt, allderles för plötsligt..Sen Hanna då, det kom ju helt plötsligt för
oss alla, hon tog sitt liv.....man fick höra en onsdag morgon, att hon tagit sitt
liv förra natt, jag hade just varit deprimerad annars också, mådde skit dåligt,
kunde inte göra typ nånting,allt kändes SVART för mig, orkade inte le,var alltid
rädd & spänd utan Markus bredvid mig..Jag kunde inte tro det, visste att hon
hade också haft det svårt, men kunde aldrig tro att hon skulle kunna göra något
sånt, hon bodde ganska långt bort, så jag träffade henne jätte länge sen sist,
minns bara alltid vår sista telefonsamtal....där hon frågade hur jag mår,
(hon hade hört av mamma att jag har det dåligt) jag ville försöka visa att
allting är bättre, och att jag klarar mig, och jag sa till henne att hon måste
också må bra att det är viktigast,hon sa att hon mår bra, och att hon kommer
att klara sig, som alltid....men hur gick det, hon mådde väll så dåligt att hon
verkligen inte orkade mer....hon var lycklig i telefonen då, hon skrattade mycket
men sen grät hon för hon saknade mig & oss så mycket,o var så orolig över mig..
Hon var glad över att jag hittat en bra pojkvän, som hon ville så gärna se..hon
hann aldrig.. :( hon frågade hur det går för oss,och om han är snäll till mig..osv.
Idag ska jag ikväll & lämna ljus till deras gravplats...♥ NI ÄR SAKNADE!
& jag älskar er alla....♥

Gud så vackert det var, jag blev tårögd när jag läste. Så himla vackert! Jag förstår det du skrev, känner igen det. Efter att min mamma gick bort kändes det som att alla andra skulle också dö. Många av mina nära och bekanta gick bort den tiden, än idag fick jag höra att en bekant gått bort :/ Alla mina vänner försvann och man kan säga att 1 var kvar, har fortfarande 1 kompis kvar som jag umgås med, så jag har varken vänner eller mycket till socialt liv i dagens läge. Allt förändrades när min mamma gick bort och jag fick barn. Senaste åren har blivit rätt ensamt.

Det är verkligen sant.. man liksom tappar en del av vem man är, livet förändras så mycket efter någons bortgång som stått en någon nära. Men man måste ändå försöka hitta en väg tillbaka till den man är och livets fortsättning..